Som skoltrött gymnasist anmälde jag mig till en ABF-kurs i keramik. Första gången jag satt vid en drejskiva sa jag till mig själv; här har du ditt kommande liv hur än det ska gå till; inom denna sfär ska du arbeta. Och så blev det, trots att jag var 29:e reserv till Östra Grevie Folkhögskola så kom jag dit. Jag älskade från första stund allt som hade med konsthantverk och konst att göra.
Efter två år på Östra Grevie öppnade jag keramikverkstad i Sölvesborg. Med ekonomisk hjälp, av att ha massor med keramikkurser i ABF:s och senare Folkuniversitetets regi, överlevde jag. Jag var strikt krukmakare, och kommer ihåg att jag tyckte att de som kallade sig för konsthantverkare var snobbiga i överkant. Efter tio års drejande ville jag plötsligt utforska leran ur fler infallsvinklar. Långsamt la jag till alla upptänkliga metoder att använda leran, för att några år senare börja kalla mej konsthantverkare, för att ytterligare några år senare plötsligt upptäcka att jag kallade mej konstnär.....
Under åren har jag gjutit skulpturer i betong, gjort skulpturer i järntråd, skulpturer i kartong och båtlack, målat bränd lera med oljefärg och akrylfärg, målat på masonit, gjort reliefmålningar i blandmaterial, gjort stora saker i järnplåt. Kort sagt; alla material är lika intressanta. Driften och lusten att prova och undersöka är det primära.
Och, jag drejar fortfarande nån gång då och då; för att det är så förbaskat härligt!!
Jag fick väldigt tidigt inbjudan att göra en offentlig utsmyckning. Det gav en biljett till fler uppdrag inom den offentliga sektorn. Från 30 års ålder är det huvudsakligen de jobben jag försörjt mig på, kakelväggar, betongskulpturer osv på skolor och sjukhus. Parallellt har jag varit en flitig utställare; det är också mycket roligt att bli inbjuden nånstans, planera och genomföra en utställning!
Andra om Elisabet
Bofasthet och odlandet av en trädgård
Elisabet Svensson vill gestalta, ge visuellt uttryck åt idéer, tankar och åsikter; ge dem en kropp så att även vi kan se dem. Hon har gett visuell kropp åt hus, hundar, växter.
Hennes hus ger mig en slags utanför-kroppen-upplevelse. De är varken modeller (som ger överblick) eller dockskåp (som ger inblick), utan slitna, slutna och mycket, mycket äldre än jag. De är exponerade tillsammans men jag uppfattar dem som solitärer, tillfälligt placerade på ett och samma ställe för betraktarnas skull. Trots att jag accepterar att konstverk inte är rebusar och att representationsbegreppet är diskutabelt, kan jag inte låta bli att fundera över husens betydelse. Jag föreställer mig att de berättar om goda tillstånd, som- bofasthet!
Detsamma gäller trädgårdsbilderna. Att odla växter- se deras födelse och nedbrytning till torra frökapslar- förutsätter tid och sinnesro att stanna på en och samma plats. Vi kan som betraktare inte avgöra om dessa bilder är en besvärjelse mot rotlösheten eller en deklaration om att den platsen är funnen.
Annika Ekdahl, i katalogen till Den begravda hunden på Konsthallen i Kristianstad 2003.
